ORDBAJS
Klockan slog just över till trettio minuter över ett, jag sitter för tillfället i svenskasalen på den osköna blåa kontorstolen (som jag av någon anledning alltid slänger ner mitt arlse på) och håller på med mitt svenskaarbete. Där uppgiften är att skriva ett blogginlägg. Låter rätt lätt eller hur, det här gör jag ju varje dag? Men av någon anledning så har jag svårt att klura ut vad jag ska skriva om. Ofta blir det så här, säger någon till med att göra en sak så blir det genast mycket svårare än om jag hade gjort det själv när jag känner att motivationen finns där. En ganska vanlig känsla kan jag tänka mig?
Förra året när jag gick musikinriktningen på gymnasiet hände samma grej men det blev så pass jobbigt att jag tillslut bytte inrikting. Sommaren innan ettan var gitarr och sång bland det roligaste jag visste, fick min första gitarr och spelade dag ut och dag in på denna, var med i skolkören och sjöng solo. Men när allt drog igång på gymnasiet blev allt så påtvingat, och jag blev tvungen att träna på dem där svin tråkiga gitarrlåtarna som jag aldrig hört förut, och så försvann genast glädjen i det. Det blev ett måste och en massa press vilket gjorde att mitt intresse svalnade, eller dog skulle jag snarare säga. Har inte rört min gitarr på över ett år nu, konstigt hur det kan bli.
Annat är det med fotboll. Säger en tränare åt mig att jag måste bli bättre på mina utsparkar, eller träna upp min kondition så blir jag till skillnad från sakerna jag nämt tidigare väldigt motiverad. Så i grund och botten kanske det handlar om intresse och vilja. Jag var väll inte så pass intresserad av gitarr att jag orkade med alla jobbiga lektioner och läxor, till skillnad från fotbollen där det jobbiga träningarna och kritiken efter matcherna är bland det bästa. Det är ju så jag blir bättre, på det jag älskar att göra. Ja, intresse och vilja kanske det handlar om, i grund och botten?
